Om att ta bort sin inre kritiker

Här kommer mitt bästa råd för ett hållbart yrkesliv (första rubriken var “för ett hållbart entreprenörsliv, men jag insåg genast att det här faktiskt gäller alla): ta bort din inre kritiker.

Jag kan slå vad om att du, i någon situation i ditt yrkesliv, har varit hård mot dig själv – trots att du har presterat på topp, slitit ditt hår och get allt du har. Och då tänker jag: detta var ju kontraproduktivt. För jag är tämligen säker på att du samtidigt kognitivt vet och förstår att du gjorde ditt bästa, men den där inre kritikern säger “du kunde ha gjort mer…..”

Jag har ingen inre kritiker. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag aldrig skulle välja att prestera sämre än vad jag kan, att jag aldrig nonchalerar en uppgift och att jag alltid gör mitt yttersta för att outputen ska bli så bra som möjligt. Det räcker för mig för att jag ska ta bort den inre prestationsstressen som människor tenderar att bära på. Plus att ofta så är min egen (och här tror jag också att du känner igen dig) definition av “bra” ännu högre än vad kunden förväntar sig av mig.

Det betyder förstås inte att jag går runt och är comme ci comme ça när det gäller mitt jobb. Jag har en inre inspektör som noga ser till att jag håller kvalitet. Och att jag alltid gör mitt bästa utifrån givna förutsättningar. Men grejen är att den där inspektören går pa automatik. Jag behöver inte ens längre fundera på om jag kan bättre – hade jag kunnat bättre, så hade jag gjort bättre från början. Och insprektören, namnet till trots, är också mitt största fan som berömmer mig för job well done när något blir sådär extra bra. Då förvandlas inspektören till en påhejare som säger: “berätta för andra om det här!”

Fördelen med att ta bort sin inre kritiker är att man blir rätt pragmatisk till det kontext man befinner sig i. För om jag gör mitt yttersta, men det ändå inte räcker, så kanske jag är på fel ställe. Här kommer ett banalt exempel, men ett sådant som stannar kvar i minnet: yours truly har inget som helst lokalsinne. På den nivån att jag, trots att min bästa väninna har bott i sitt hus i över 7 år, behöver fortfarande GPSa mig dit. Då kanske inte landslaget i orientering är något för mig att sträva efter (no pun intended). Och ja, jag har gjort mitt bästa med att försöka hitta dit utan navigering, jag… kan inte. Jag körde åt fel håll till att börja med. Och då är det så. Jag kan annat.

En inre kritiker får inte heller nästla sig in och påverka viljan att utvecklas. Det är inte så att jag vill bli bättre för att en inre röst säger åt mig att jag är dålig, utan för att jag går igång på att bli bättre! Så att jag kan ta på mig en “större kostym”, så att jag får tillfälle att leka i ännu större sammanhang.

Jag vill utmana dig till att testa det här tankesättet. Det kommer kännas knäppt från början, för inte kan väl du ta bort din inre kritiker väl. Jo… det kan du! Du kan ge dig själv ett löfte att alltid göra ditt bästa. Eller, om det känns mer relaterbart för dig: att aldrig medvetet låta bli att göra mindre än ditt bästa. För då blir du liksom accountable mot dig själv och får en hög standard på allt du gör. Mer än så kan du inte begära för dig dig själv. Istället för en kritiker, låt en snäll inspektör flytta in i ditt inre. Snäll, men kvalitetskontrollerande. Men snall. Du fattar.

(Det fanns ett stavfel i den här texten. En inre kritiker hade genast väst: “vad slarvig du är”. Min inre inspektör säger: “schysst flyt i texten, bra tempo – läs igenom innan du postar, så att du slipper stavfel. Och så postar du!”)


Posted

in

by

Tags: